Det finns många saker här i livet som man kan brinna för, och mitt hjärta ligger helt klart i musiken. Aldrig någonsin har jag tvekat på att det är musik jag ska hålla på med, det är en sak som är säker. Men något jag (som många andra) erfarit under alla dessa år är den ständigt återkommande frågan: var finns alla musicerande kvinnor/tjejer/damer/flickor/tanter? Var tar de vägen? De liksom försvinner längs vägen, med tiden. Varför är det så? Eller, är det verkligen så? Kan det vara så att de finns, men inte syns?
Som musiker/kulturarbetare finns det ju en himla massa olika saker man kan göra. Man kan heta Madonna och åka på världsturnéer, man kan sitta och spela i ett mörkt hörn av en bar och vara glad om någon lyssnar, man kan jobba bakom kulisserna på ett konserthus, eller så kan man jobba på Kulturstrategiska avdelningen på Kulturförvaltningen Stockholms Stad. Jag gör väl egentligen inget av dessa saker (förutom kanske den där baren), men idag har jag besökt det sistnämnda.
Jag har förmånen att sitta i Impras styrelse. Kort förklarat så är Impra en förening och ett nätverk som verkar för en jämställd musikscen inom jazz och närstående genrer. Läs mer här! Vårt besök på Kulturstrategiska avdelningen var för att vi vill bedriva vår klubb som vi döpt till IDA LUPINO LIVE, och därmed söker vi finansiellt stöd. Klubben är ganska ny, våren 2010 hade vi tre konserttillfällen på Högkvarteret (i Stockholm), vilket var otroligt kul. I år vill vi bjuda på en konsertserie med såväl internationella som nationella artister, och vi vill ge alla chansen att upptäcka artister som i vanliga fall inte får så mycket uppmärksamhet som de förtjänar. Det finns så många grymma musiker som glöms och göms, eller som byter bana på grund av det stundtals hårda klimatet inom denna inte allt för jämställda bransch. Ska det behöva vara så? Vad är det som gör att det är så?
Min tro är att man ska slå underifrån (självklart på ett positivt sätt och med en mjuk hand), börja bakifrån och påverka makthavarna (allt från politiker till bokare till lärare osv). De som bestämmer vem som får jobben och pengarna, och de som är med och formar oss, våra beslut och våra val i livet. Jag tror dock inte att det räcker med detta. Alla, även lyssnare och utövare, måste öppna sina öron och ögon och ställa sig dessa frågor. För visst är det inte en fråga om kvalité, det vet vi alla. Kvinnor och mäns kroppar är olika, det är ett faktum, men i övrigt så tror jag att vi alla föds med samma förutsättningar.
En annan organisation som jag jobbat med i några år är fantastiska Popkollo! På samma sätt som Impra så jobbar Popkollo för en jämställd musikscen, med skillnaden att det handlar om nutida populärmusik. Jag har varit musikhandledare och projektledare för Popkollo Botkyrkas sommarläger, som är ett tio dagars långt kollo där tjejer 12-16 år får testa olika instrument, bilda band, skriva låtar, spela in i studio, ha konsert m.m. Det är en stor lycka för mig att få se vad som händer med dessa tjejer! På bara några dagar går det från att de är lite blyga och försiktiga till att de växer enormt och blir en dos mer självsäkra individer. När kollot är slut vill ingen åka hem, varken deltagarna eller ledarna, och det blir tårdrypta avsked. Här knyts kontakter och vänner för livet! Och förhoppningsvis en glöd som får dem att fortsätta med musik precis så länge som just de själva vill.
Både Impras och Popkollos mål är att avveckla sig själva, att inte behöva existera. Och visst önskar vi alla (hoppas jag) att det ska bli verklighet så snart som möjligt!
Nog sagt om detta för denna gång. Vill ni veta mer om Impra och Popkollo, kolla in deras hemsidor (klicka på deras namn här bredvid så kommer ni direkt dit). Båda organisationerna gör en massa spännande saker som helt klart är värt att kolla in. Och kommentera gärna här om det dyker upp några tankar ni vill dela med er av!
Ciao för denna gång
Carolina
